En av de gamla
fablerna handlar om Korpen som har hittat en stor fet ost. Korpen sitter nu högt
uppe i ett träd med osten i näbben. Den goda doften av osten känns på långt
håll av Räven. Räven släntrar fram, och hälsar glatt.
Utan att ens
kasta en blick på osten säger hon: Åh,
vilken helt enkelt underbar fjäderdräkt du har Korpen!!!
Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så fantastisk och glänsande korp! Det
måste vara härligt att vara sån!
Korpen blir
väldigt glad! På ett strålande humör faktiskt! Mellan
tänderna (hon kan ju inte öppna näbben) kraxar hon vänligt till tack.
Räven
fortsätter: Jo du förresten, nu när jag
har sån tur och råkar träffa JUST DIG såhär så måste
jag passa på… jag har hört ryktas att du inte bara är en osedvanligt vacker
korp, utan att du också har en himmelsk röst! Jag ÄLSKAR sång, och har
verkligen längtat efter att få höra dig! Snälla snälla
snälla, kan du inte sjunga för mig?
Korpen blir
överraskad, och väldigt väldigt glad! Själv har hon
alltid gillat sin röst, men det är ju inte ofta någon annan är så
angelägen om att få höra henne sjunga. Vilken underbar strålande härlig dag
detta är! Korpen tar sats och öppnar näbben för att stämma upp sin
älsklingssång…
Räven springer
fram och tar osten som förstås ramlade ner på marken. Innan
hon ger sig av skrattar hon rått: Du är
allt en riktig idiot din fula fula korp! Och din röst skrämmer iväg vem som helst!
Ingen lyssnar frivilligt, tro mig!
Där slutar den
gamla fabeln. Sensmoralen var given: Man ska inte lyssna på smicker. Det går
illa för Korpen eftersom hon var godtrogen och fåfäng. Det var rätt åt henne!
Korpen blir
omisstänksamt glad för uppskattningen. Hon vill gärna bjuda på sin sång, och
glömmer helt att tänka på den egna nyttan. Hon träder fram, utan att vara helt
säker i den rollen. Kanske är hon lite fåfäng, men framförallt tillitsfull och
levande. Livet leker och det är så härligt att få sjunga och finnas och…
Och
så denna käftsmäll!
Osten, den fina osten är det bittert att mista, men svårare ändå är
förödmjukelsen och sveket. Hon som trodde att Räven brydde sig på riktigt, och
att hon var fin och uppskattad. Hon som just skulle våga sig på att sjunga
inför andra utan att vara nödbedd – och så detta hån. Korpen faller in i
grubblerier, skam och depression. Det tar låååååång
tid för henne att komma igen. Ostar hittar hon då och då. Det är inte de som är
problemet.
Räven får äta
upp den härliga osten. Sedan ligger hon där däst tills hon blir hungrig igen.
Korpen kommer aldrig mer att lita på henne, det fattar hon. Hon får nog gå
omvägar för att slippa träffa Korpen. Ja, hon känner sig faktiskt rädd för
Korpen nu. Man vet aldrig när en sån kan komma farande
och hacka.
…är det inte Räven vi ska akta oss för att
efterlikna? Om vi är som Korpen kanske vi kan skrattas åt, men i det stora hela
bidrar vi ju mest med generositet, öppenhet och tillit?
Där
börjar mitt arbete. I verserna sju till fjorton nedan utvecklar jag mina tankar
om vad rävar och korpar bidrar med i världen.
(Ja,
visst har jag bytt kön på dem båda två! I Jean
de
Att
jag valde namnet Räven och Korpen till
mitt företag har att göra med en visa från 1800-talet som jag ofta hörde som
barn. Min morfar Bertil Odqvist hade lärt sig visan av sin mamma Inez, och han
sjöng den nästan varje söndag efter vår gemensamma söndagsmiddag, med lutspel
till. Vi klämde alla i på refrängerna. De första sex verserna är den
ursprungliga visan, och de sista åtta har jag hittat på. Det tar ungefär fem
och en halv minut att sjunga alla 14 verserna.
Den som vill höra melodin får höra av
sig!
1
Det satt en gång uti ett träd en korp
som bar
uti sin näbb ett stycke ost så fet och
rar
En räv vars fina lukt strax väder därav fick
på stunden mycket artigt fram till
korpen gick
och sjöng tralalalaa, och sjöng
tralalalaa,
och sjöng tralala lala laa lalaa
2
Er tjänare, herr Korp! Hur står det till? –
Jo bra!
Hur mår Ni själv herr Räv? Åh jo tack
ska herrn ha!
Jag och de mina må
väl Gudilov rätt gott,
förutom yngsta pojken som har snuva
fått.
– Tyvärr tralalalaa, tyvärr...
3
Åh, vilken frack, herr Korp! Om jag ej mig
ej bedrar
så tror jag Ni från Hamburg Edra kläder tar!
Ja! svarar korpen stolt att så sig
smickrad se,
och nämner strax adressen på sin
skräddare
– den narr´n
tralalalaa, den narr´n...
4
Om Ni kan sjunga lika väl som Ni är
klädd,
Ni ställas kan helt visst med Jenny
Lind i bredd!
Sjung för mig någonting, en aria eller
par,
I ären alla sångare från son till far!
– Ej sant
tralalalaa, ej sant...
5
Herr Korp som intet neka kan sin nye
vän,
strax stämmer upp en aria ur
Barberaren!
Und hast Du mir
geseh´n!
– när korpen öppna´ mun
föll osten därutur på marken ned på
stund!
– Vid sång tralalalaa, vid sång...
6
Räven springer fram och griper osten
fatt,
och skrattar se´n
åt korpen alldeles besatt.
– Nu riktigt med besked jag lurat dig minsann!
Du inte är modern, ej
heller sjunga kan!
– Ej ens
tralalalaa, ej ens...
7
Här slutar fabeln tvärt- vad har vi
lärt av den?
Var ser vi mänskliga
tillkortakommanden?
Vad slutsats kan vi dra? Vad varning
bör vi ta?
Finns något här som avgjort är det
mindre bra?
– ej bra
tralalalaa, ej bra…
8
Vad ansåg du om korpen, Jean de
Du trodde väl att ingen ville va´ som
den?
Men stanna upp ett slag, och släpp
föraktets gadd,
Tänk efter, och med domen inte var så
snabb!
– med dom
tralalalaa, med dom tralalalaa…
9
Ja, visst är korpen fåfäng, tål att
skrattas åt -
idag så skulle han nog vara mediekåt!
Men, vad gömmer sig i de´? En längtan att va me´!
I grunden är det inte något fel i det
- ej fel tralalalaa, ej fel tralalalaa…
10
Vi sena tiders barn förstår av det vi
hört
att korpens självförtroende nu är
förstört;
att räven när han mätt betänker vad han
gjort
får söka sätt att leva med sin inre
lort
– nå´t sätt
tralalalaa, nå´t sätt tralalalaa …
11
Om räven trampar på i strumpor utav ull
så
blev nog världen snart av falska rävar full!
Det vore inte kul – vårt hopp till
korpen står
Att han med empati snart fram till
räven når
– når fram tralalalaa, når fram
tralalalaa …
12
För rävens destruktivitet vill vi ej ha
men korpens äkta
generositet är bra!
Att våga träda
fram, med öppet sinne tro
ger möjlighet att
bygga mellan mänskor bro.
– så bra tralalalaa, så bra tralalalaa
…
13
Jag vänder mig till dig som just nu
detta hör
– du kanske tycker att problematiken
stör?
Den angår inte dig, du fattar inte nå´t,
Att psykologisera är för nördar blott!
– månntro
tralalalaa, månntro tralalalaa …
14
Men ingen kan nog svära sig från detta
fri
Vi alla har båd´ räv och korp där
inuti.
Så loda hjärtats djup, dess skröplighet
och glans
Låt räv och korp förenas i gemensam
dans!
– i dans tralalalaa, i dans tralalalaa
…